*Don’t You Worry Child, Acoustic Version* började spelas högt i högtalarna.

Jag tog tag i henne, och höll henne nära.

-          Louis!, viskade jag i hennes öra.

-          Ali!, viskade hon tillbaka.

Våra kroppar gungade i takt till musiken.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nialls POV.

Louis var en riktigt schysst grabb, smart var han också. Men han verkade inte tillräckligt smart för det här. Det var bra för oss men mindre bra för honom. Ärligt talat så ville jag inte göra det här mot just honom av alla de miljoner, miljarder människor som bor på vår planet. Men jag visste vad som skulle hända annars. Så det var lika bra att göra det.

-          Do you think he will find a girl?, ropade Fred over den höga musiken.

-          He’s attractive and no one knows him, so yes!, ropade  jag tillbaka.

 Vi andra fyra gick ut på dansgolvet och bara väntade på signal.

Louis POV.

Med en smäll stängdes den gamla dörren in till lägenheten igen. Jag var i våran lägenhet, med tjejen vid namn Ali, och jag hade smsat grabbarna på vägen hem.

Sakta drogs vi mot sovrummet. Hon ville, men som sagt var, jag skulle vänta på grabbarna. Och just som tanken slog mig så hör jag dörren öppnas.

-          Who’s coming?, frågade Ali och drog ned mig i sängen och börja ta på mig.

-          Friends, sa jag osäkert.

-          I’m coming in one minute , sa jag och reste mig upp och mötte en förvånad blick.

-          And now?, frågade jag när jag mötte grabbarna i köket.

-          I’m first!, skrattade Tiego fram och började gå mot sovrummet.

--

-Dagen efter-

Den natten sov jag inte mycket alls. Min hjärna var fylld med tankar, bra och dåliga.

-          So Tiego she liked you!, sa Niall när vi satt inne i vardags rummet och käkade på varsin torr macka.

-          She was so small and I was too big, but it was really nice., log han nöjt fram.

-          Lou did you?, frågade Elliot och jag rycktes ut ur min egna lilla värld.

Jag skrattade lite och de förstod genast.

-          She wasn’t the best, but she made me horny. And that was the point of that so it was good!, lade jag till.

-          LOUIS WILLIAM TOMLINSON!, skrek mamma efter mig.

-          WHAT?!, skrek jag tillbaka från mitt rum.

-          I DON'T ALLOW YOU TO MEET NIALL AND HIS FRIENDS AGAIN. AND YOU WOULD JUST DARE TO LEAVE THIS HOUSE!, skrek hon från hallen.

Mamma hade lagt märke till tatueringen och hon hade aningar om vad jag gjorde. Vilket inte var bra. Men jag brydde mig inte om mamma längre. Hon fick tycka vad hon ville. För jag tyckte vad jag ville.

Snabbt packade jag ihop några kläder i en resväska och några andra nödvändiga saker.  Jag drog igen låset på väskan och gick ned till hallen där mamma stod och stirrade på mig.

-          Which word of “I don’t allow you”,  don’t you understand?, frågade hon med lugn och skakig röst.

-          Don’t!, svarade jag kanske lite för spydigt och lämnade sedan huset.

-          So did you just leave her?!, frågade Niall som hade hämtat upp mig.

Jag nickade till svar.

--

Månaderna gick och mamma hade ringt och smsat som bara den men jag svarade inte. Ibland fick jag ångest över att jag inte svara, men hon får skylla sig själv.

Vi hade festat, druckit och rökt på som vanligt, tagit hem några tjejer då och då. Inte så mycket skillnad sen innan… Men jag hade förändrats. Nya tatueringar, piercingar och ja. Men det var såhär jag ville leva. Det här var jag.

Killarna skulle ut och hitta någon, eftersom att det var ett tag sen. Men jag stannade hemma då jag hade slängt på mig en jäkla förkylning.

-          We’re coming soon, take care!, sa Fred och sedan gick de.

Jag slängde mig ned på soffan och satte på den stora Tv:n. Efter mycket zappande mellan alla olika kanaler så blev det fotboll, som vanligt.  

-3 timmar senare-

Dörren öppnas och in kommer Elliot och någon tjej som gråter. Jag ligger kvar i soffan för att inte störa.

-          So how do you feel?, frågar Fred henne samtidigt som han gör ett stort sugmärke på hennes lilla hals.

-          I am. I’m afraid., är det ända hon får ur sig.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt, förlåt, förlåt.

har verkligen inte hunnit med pga, prov, läxor, träningar..

det här är det sämsta kapitlet jag har skrivit, och det är alldeles för mycket hopp fram i tiden..

men jag hoppas ni fortsätter läsa! för nu kommer det börja hända grejer!

3+ till nästa? :)