-3 timmar senare-

Dörren öppnas och in kommer Elliot och någon tjej som gråter. Jag ligger kvar i soffan för att inte störa.

-          So how do you feel?, frågar Fred henne samtidigt som han gör ett stort sugmärke på hennes lilla hals.

-          I am. I’m afraid., är det ända hon får ur sig.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Louis POV.

-          I am. I’m afraid., hör jag hur hon svagt får ur sig.

Jag kollar fundersamt på den lilla tjejen som Fred hade fått med sig. Men jag får ingen chans att se hennes ansikte innan Fred drar med sig henne in i det sovrum som jag har varit många gånger.

Av någon andledning tycker jag synd om henne. Varför? Jag känner igen de där små orden som kommer ut ur hennes mun. Jag kände mig skyldig till att ta reda på vem tjejen är.

-          NOOO!, skriket från sovrummet hördes ända ut.

Tjejen grät och skrek, och jag förstod vad Fred höll på med. Snabbt tog jag upp telefonen och knappade in ett sms till honom.

To Fred:

Come out just a minute

Jag hörde hur han fick smset och sekunden senare så kom han ut till mig.

-          What?, frågade han roat.

-          I take it!, sa jag seriöst.

-          Haha okay! But just to let you know, she’s very angry.

-          Did you?, frågade jag honom.

-          No!, sa han bara och gick sedan till soffan.

Jag började gå mot sovrummet, men stannade utanför då jag hörde att flickan grät som aldrig förr. Ett djupt andetag tog jag innan jag gick in rummet där jag möttes av henne sittandes i skräddarställning på sängen. Hennes ögon var rödsprängda, fulla med tårar och den lilla smink hon hade var ut kladdat i hela ansiktet.

-          Please don’t…, bad hon mig.

-          Charlie?, sa jag chockat och visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var Charlie, tjejen jag mött på klubben för några månader sedan.

-          H-howw?!, stammade hon fram.

Och så slog det mig: hon kände ju såklart inte igen mig. För det första var hon full, men sen hade också jag förändrats.

-          Can I please have your phone?,  frågade jag henne.

Försiktigt tog hon upp sin iPhone ur fickan på hennes tighta jeans som framhävde hennes fint formade ben. Hon slog sedan in koden, om jag inte såg fel så var koden ”5684”, och gav sedan telefonen till mig.

Jag klickade mig in på appen ”Kontakter” och letade sedan upp mitt egna namn och klickade in på bilden som var tagen den kvällen.

-          You know this guy?, frågade jag henne och visade henne bilden av mig för några månader sedan.

-          No, it was just a boy I met at a club months ago!, sa hon och torkade bort sina tårar.

-          Was he nice?, frågade jag och gav tillbaka hennes telefon.

-          All I remeber is that he was a really good kisser!, sa hon och rodnade.

-          If you had a chance to meet him again, would you do that?, frågade jag och satte mig bredvid henne. Hon flyttade sig en bit ifrån mig.

-          Maybe…, sa hon osäkert.

Jag bara nickade till svars och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag satt här med en riktigt snygg tjej som jag var intresserad av, men hon kände inte igen mig. Skulle jag berätta att jag var jag?

-          Why are you asking me this?, frågade hon lite osäkert och kollade på mig. Hon hade lugnat ned sig nu och det var riktigt skönt.

-          Because…, började jag lite trevande. Jag måste berätta!

-          I-I’m that guy!, sa jag och kollade ned på det grå randiga täcket som vi satt på.

-          Haha, yeah sure!, fake skrattade hon fram.

Fan! Såklart att hon inte skulle tro mig.

-          But maybe, if you can answer this question…?, frågade hon mig och byte ställning så hon nu satt på sina knän. Jag kollade på henne och gav henne en blick att hon skulle ställa frågan.

-          Which pattern had the wall that we leaned against?, frågade hon.

-          It was striped!, svarade jag säkert och hennes blick gick från full med självförtroende till helt tom. Hennes mun var nu formad som det minsta lilla ”o:et ” jag sett i hela mitt liv.

-          And the last thing you said to me before I left was “Call me later”, but I never did… And I’m so sorry for that Charlie!, sa jag och la min hand på hennes.

-          H-how? Whyy? Wha-aat? Whenn? Who!?, stammade hon fram. Eller ja, det var all thon fick fram.

-          I know I’ve change but I’m the same person!, sa jag.

Hon svarade inte, utan satt där helt förstummad.

-          I think I should go now…, sa jag lite obekvämt.

-          Oh, one thing! You’re also a good kisser, really good!, lade jag till och reste mig upp.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Har skrivit om detta typ 91282301 gånger!
men är faktiskt nöjd med detta kapitel nu :D 

5+ till nästa? 

tack till alla er som läser! glöm inte att kommentera precis vad ni tycker! kan jag göra något bättre? vill ni ha mer av något? 

-moa